Här fick vi vinter och så blev det tö med ishalka och nu snöar det igen. Ja, det är inte kul med halkan, oron att man ska åka ikull är stor just nu. En redig vurpa har jag lyckats med och jag var så glad att jag inte bröt handleden då, det hade ju varit lyckat nu om man så säger.
Jag stickar på, ett gäng vantar ligger och väntar på att få trådarna fästa, men de får ligga där och vänta ett tag för jag har nämligen startat upp denna stickning. Jag ligger ju alltid långt efter alla andra, för den här mysteriestickningen kom väl ut 2014 om jag inte minns fel. Jag hade garn hemma så då var det ju bara att köra igång även om det inte var de färger jag skulle välja i första taget.
Min blir mörkblå i stället för rosa och vit i stället för grå, det blir säkert bra det också när den blir klar.
En kväll när jag var ute med hundarna domnade min ringtå, jag knölade på mig sockor sen men det blir trångt i stövlarna. Då fick jag en idé, varför inte bara göra sockar som sitter framme på foten. Det första paret blev för korta och gjordes om, men till slut blev det ett passande par. Första gången kändes det som jag hade hål i hälen, det kändes lite kallt alltså i början, men den känslan gick över fort och nu kan jag bara säga, gud så skönt det är med varma tår.
I måndags satt vi som klistrade framför tv´n. Programmet hann bara börja innan tårarna kom, alla dessa öden man får berättas för sig. Jag hoppas verkligen de hittar botemedlet mot denna folksjukdom. För visst kan man väl säga så när 1 av 3 drabbas. När jag fick höra hur forskaren Thomas Helleday forskade nu, då blir jag hoppfull för framtiden.
Här går dagarna i maklig takt. Vi hade en lugn jul och nyår med ganska snabba förändringar för Stempen. Det var riktigt illa ett tag vid 13-dagen. Vi hade fått ett schema för cortison vid läkarbesöket i december, men han ville liksom inte börja med det eftersom biverkningarna är jobbiga. Men den 6 januari startade han och en förbättring kom relativt snabbt. I måndags togs det nya cellgiftet, 5 piller på en gång och uppehåll sen i 6 veckor. Nu blir det provtagningar varje vecka för att se hur kroppen klarar av dessa. Vi håller tummarna för att de verkar på tumören och att han blir lite bättre också. Nu känns det som jag är ensamstående mamma med en 3-åring. Kan men förstår inte riktigt sina handlingar, fastnar lätt i saker, ( inte bokstavligt fastnar) allt tar sååååååååå lång tid. Det finns ingen huvudvärk som många tror att alla med hjärntumör har och det får vi väl vara glada för i allt annat elände. Men talet påverkas, glömmer ord, stoppar mitt i en mening och det övergår till ett stammande. Men allt detta är småsaker, det kommer att bli värre framöver nån gång det vet jag ju.
I allt detta fick jag veta att jag kommer att bli uppsagd också. Det blev väldigt jobbigt ett tag, men så bestämde jag mig för att se det som en möjlighet, en möjlighet att få göra nått totalt nytt, att vidga mina vyer, få tid till att träffa mina barnbarn, hälsa på Claudia lite mera nu när hon flyttat till Borås. Ja, den bra sidan överväger den tråkiga, det gäller bara att sätta för och emot och läsa av resultatet.
Men ännu har inget hänt och jag har ju 6-månaders uppsägningstid, vem vet vad som händer under den tiden.
Nu ska jag fika med mannen och se lite skidskytte. Ute snöar det ordentligt så det känns som en helt ok grej att få göra så här dags.
Trevlig onsdag.
Ps. Tack för alla hälsningar, de värmer så gott. Ds