Tack för alla snälla kommentarer om de gröna vantarna. Men jag måste dementera en tanke & tro om mig. Jag bär inte min smärta tålmodigt utan klagan. Frågar man här hemma skulle nog svaret komma direkt: vilket svid och gnäll det är om den där foten.
I två dagar nu har jag haft så ont så jag inte orkat blogga, inte orkat nått om sanningen ska fram. Smärta gör en trött också så igår var jag helt slut när jag kom hem. Varje steg på lunchen måndag och tisdag genomfördes med en enorm envishet och tårar i ögonen. Idag har det varit lite bättre, satte på tjockare sockor så skon skulle sitta stadigare på foten, men jag travar ännu runt i Stempens gympadojor för jag kommer inte i mina ännu.
Så gnäller gör jag faktiskt, men jag försöker inte gnälla här.
I morgon är det 8 veckor sedan operationen, jag tycker själv att det går framåt och att det hänt mycket sen jag fick av gipset, men det är väl det där med skor som stör mig mest just nu. Att promenaderna går i lustakt, att jag haltar, att jag svullnar gör kanske inte så mycket, men skorna, jisses va jag längtar efter mina egna. Så, så är läget om sanningen ska fram.
Nu ska jag fixa lite fika tills oss, för jag slipper gå kvällspromenad och då kan jag ju göra det i ställer så fikat är klart när de kommer in frusna igen.
Trevlig kväll