Tänkt att jag skulle uppdatera bloggen efter ett väldigt långt uppehåll igen. Sista inlägget var ju om att jag skulle till Stockholm och träffa mina små barnbarn. Vi var på Skansen och det var så blåsigt mellan varven och jag blev självklart genom förkyld. Det jag inte berättat nått om var att Evves skulle flytta hem med barnen till ön från England, de landade här i Tofta den 31 maj och jag hade feber och hostade. Tiden gick och jag blev liksom aldrig riktigt frisk så jag fick göra en lung röntgen vilket inte gav nått kul resultat. Jag har ju varit rökare större delen av mitt liv, inte för att jag rökt mycket men ändå. Nu fick jag veta att jag börjat utveckla kol, kanske dags att sluta röka säger läkaren på telefonen. Ja, jag valde livet, jag slutade röka men inte på en gång, det tog ett litet tag. Men nu har jag inte rökt ett enda bloss sedan halva augusti. Hurra för mig kan man ju då tycka, då kommer nästa jobbiga tid. Stempen mår inte så bra, han går och tar massor med prover och allt är bara så bra, trots det blir han sämre o sämre. Nu vet vi, vi lever med cellgiftet, cortison och avastin. Vi är numer stammisar på sjukhuset och kommer att bli det framöver. Det är alltså en hjärntumör som flyttat in, den vill inte flytta ut så den parkerade sig på ett ställe som man inte kan göra nått åt heller. Det är så orättvist, så känner jag hela tiden. Nu försöker vi så gott vi kan göra som vår läkare säger åt oss: lev så att varje dag är den bästa, eftersom vi vet att vår tid är begränsad. I kväll ska vi äta hummer och dricka vitt vin på en torsdag, men vem bryr sig om sånt nu.
Stickar gör jag ju, det är lugnande för själen. Jag läser en del bloggar och tittar på Instagram men skriver sällan nått. Det finns liksom inte mycket ork just nu, men jag vill försöka skriva framöver utan krav på nått från nån.
Ta vara på varandra
