Var är julkänslan?

Jag: jag känner ingen julkänsla, vi måste göra nått.

Stempen: vill du att jag klär ut mig till tomte? 

Det kallar jag kärlek :)). 

Jag tänkte mer på julmusik och pyssel, men tomte är helt ok.

OBS! Bilden är lånad från nätet

En enda bra dag hade varit underbar

Jag har och håller fortfarande på med mina stickor.

Jag som aldrig gillat sticka Lovikkavantar har gjort flera par.

Finaste broderierna lärde jag mig genom att titta in vid Rät & Avig.

Jag har även använt mig av de små restgarnerna som blev kvar och fått fram de mest underbara små vantar man kan tänka sig. Totalt stickade jag upp vantar från 1 kg, ja där minskade lagret ordentligt får man säga. Men jag jobbar hårt på att minska ännu som ni säkert förstår.

Vår verklighet är så här just nu. Det går inte att ge upp, man får bita i bara. Varmvattenberedaren började läcka förra lördagen och det rann ganska mycket när de kom på måndagen och tog ut den. Normalt är väl det ganska lugnt eftersom vi har avlopp där men vad vi inte visste var att de fuskat när de byggde huset. Golvmattan var ju skuren fram till rören och inte svetsat, så det var alltså hål rätt ner i golvet. Ja, vi fick en vattenskada, en liten men ändå. Det innebär en massa extra jobb och så här års är det ju totalt hopplöst att få tag i nån hantverkare som kan jobba för en, tur vi har en snäll granne som kommer och hjälpa oss då. Idag ska vi få upp kakel och sen hoppas vi ju på att vi får in en egen beredare här nästa vecka och även den nya tvättbänken som jag beställt. 

I veckan som gått har Stempen gjort en ny MR. Vi visste resultatet redan innan, han är sämre. Tumören har börjat växa igen och så även svullnaden runt om. I onsdags gjorde jag min sista arbetsdag (men jag kommer att jobba lite vid behov och som stöd när jag kan och orkar), ett snabbt beslut när jag såg hur fort försämringarna kom. Nu är tanken att jag ska ha vård av nära anhörig framöver. En dag gick och jag var totalt slut, hur kan det vara så mycket jobbigare att gå hemma än att jobba? Nu är det ju den här läckan som får honom att bli så stissig också, vilket gör att han inte kan koppla ner. Men det är jobbigt att se sin man bli sämre, att inte komma ihåg, att tappa muskler, att fastna i saker och att allt tar sådan tid. Det här är bara början, jag vet ju det och rädslan över hur det ska bli framöver är så vansinnigt jobbig. Nu hoppas vi på att vi kan få en någorlunda ok jul vi två. För vi blir ensamma i år, ett klokt beslut tycker jag ju nu när jag ser hur mycket sämre han blivit. Vi orkar nog inte med små aktiva barn just nu och absolut inte några infektioner som vi blir däckade av. 

I går avslutade han en cellgiftskur och den var extremt jobbig. Tabletter som åkte upp och ner och till slut kom ner som tomma kapslar och nersköljt med massor av vatten. Nästa omgång blir med nya cellgifter, de ska ätas på ett annat sätt. Då tar man 4-5 tabletter på en gång och sen är det uppehåll i 6 veckor. Det är det här vi håller tummarna för nu, att de ska ta på tumören för sen vet jag inte vad som kan göras längre. Det känns tungt nu, jobbigt och så sorgligt. Men som alla andra drabbade med anhöriga, vi ger inte upp, vi kämpar på, vi har ju liksom inget annat val. 

Hoppas ni får en fin helg och julpysslar så där lagom och får en fin stämningsfull 4:e advent. Kör försiktigt på vägarna, man kommer fram även om man kör lite sakta och håller avstånd och viktigast av allt, ta tillvara på varandra.