Den lär bli väldigt mjuk o skön den här sjalen.
Idag håller de på att köra fram timmer här utanför. Vi hör men ser inget och hundarna, eller mest Bella är på tå hela tiden.
Ute är det - 10 grader så det är skönt att vi har en liten kamin och kan elda lite här. Igår köpte jag nya tulpaner igen, röda blev det och de är så fina. Det är ju en tradition här att byta tulpaner på torsdagarna ända till de slutar sälja dem. Vi behöver ju lite färgglädje så här års, eller hur?
Gårdagen slöt lite som i förgår, med en skakig man och synbart påverkad av sin sjukdom. Trots detta går han idag ner med dosen av sina cortisontabletter. Jag har nu påtalat att han bör nog sova middag varje dag. Ett tag gjorde han det en stund när jag gick med hundarna, men nu så håller han på med massa andra saker hela tiden. Så idag ska jag försöka få honom att lägga sig i sängen och sova medans jag går en promenad, håll tummarna att jag lyckas. Varför vill jag det här då? Jo, jag tror nämligen på vad läkaren Sofia sa när vi träffades i höstas, vila och motion är bra. Så ser jag ju skillnaden på honom när han sovit en bra natt också.
Jag får ofta höra att: Du är så stark, Pytsan heller, jag är liten och så rädd så ingen kan ana. Men jag är bra på att ha koll, vara uppmärksam och läsa av. Men stark, nej inte ett dugg. Det är ju så att stå bredvid är jobbigt och man har ju liksom inget annat val än att vara där och bara finnas. Sökande av information, om hur det är för andra, är det ok att känna så här som jag gör, får mig att skriva själv också. Man är så törstande efter den informationen själv när man är i den här situationen så kan jag hjälpa nån annan genom att skriva så som jag själv blir hjälpt genom att läsa, då skriver jag. Sen kan jag ju bli ledsen av att det finns de som aldrig hör av sig, de som är nära och borde finnas där och säkert bara sitter och läser här i stället. För så är det, vi har fått nya fina vänner som verkligen ställer upp för oss nu, de vi trodde skulle finnas, ja de försvann eller så fanns de väl aldrig där som vi kanske trodde. I början ringde det hela tiden och folk välde in för att besöka. Nu ringer det allt mera sällan, det är i regel samma personer som hör av sig. Besöken, ja de slöt upp bara, det är bara de verkligt nära som kommer hit. Så är verkligheten, vi blir inkapslade mer och mera.
Vi går i lugn takt här, kl är 11 och jag har inte fått på mig kläder ännu. Hundarna rastas i pyjamas på morgonen, vi bor ju på landet så vad gör väl det då. Men nu är det nog dags att göra sig i ordning för den här dagen som kommer att gå i ett lugnt tempo. Tror nog det är skidor på tv idag så vi kan nog vila ihop.
Trevlig fredag



6 kommentarer:
För en utomstående kan man verka stark, men verkligheten är oftast inte så...... Tänker oft a på er. Kram!
"Du är så stark"...jag har funderat på det där. Nu verkar ju allt ha gått bra här men jag fick också höra det och förstod att det var uppskattning men jag tänkte varje gång att vad har jag för val? Flytta ut? Vara en ynklig skit och dra? Nej, just det, man gör det man måste och förstås det man vill men det har inte med styrka att göra!
Men klok, det vill jag säga igen att du är. Du tar reda på, lyssnar noga, iakttar och lär dig det du behöver! Det är bra och så kan du vara ett stöd för både din man och dig själv.
Tråkigt med vänner som drar sig undan, fint att det finns andra som kliver fram!
Ja, köp tulpaner och njut! Och sticka, det har du rätt i, det lenar i både kropp och själ och värmer fint! Kram!
Det är nog så att man blir stark för att hjälpa den man har vid sin sida så till viss del har han nog rätt. Din styrka ligger i att du hela tiden håller dej uppdaterad och som du själv skriver, kollar och ser vad som behöver göras.
Det är så med vänner. Jag märkte det när min man avled för 11 år sen. Det är vid sjukdom och dödsfall som man vet vilka som är riktiga vänner.
Håller tummarna för er.
Kramar till er båda.
När man är mitt i saker och ting så gör man ofta det man måste, och får känna efter sedan... Ni kommer ändå nära varandra, även om det måste vara påfrestande många gånger. Jag önskar er många fina stunder och tror bestämt att ni kan ta vara på dem. Det är det inte alla som gör. De små tingen är ofta viktigare än de "stora", som man kan se få se på sociala medier. Närhet går inte att köpa. Kram från Jämtland
Det är så sant det du skriver om människor runt när det finns sjukdom med i bilden - där beter sig inte vänner och bekanta och en del familj, som man skulle kunna förvänta sig. Det är väldigt underligt, men jag tror som jag brukar, när det blir obekvämt då drar sig många undan, jag tror dom är rädda, dom ser sin egen litenhet och blir skrämda och rädda. Dom lever kanske i en steril värld, en värld där dom inte så ofta träffat på varken gamla eller sjuka. Så det är väl som så att det är synd om dom. Men man kan inte ömka alla, vuxna människor borde ibland ta och tänka efter lite grand tror jag.
Ja, det var som vanligt en lång harang från mig och full med mina teorier och tankar.
Hoppas ni får en fin helg, att den blir lugn och bra och så se till att mannen din sover middag! Det tror jag är rena medicinen, både för honom och för dig!
Kramar
När Pluto fanns kunde jag bara dra på mig termobrallor och jacka och så gick vi ut! *hehe* Gick jättebra! Det är tråkigt när de man trodde va ens vänner inte är det. Men bra att ni fått "nya" som ni vet finns där. Önskar många gånger att jag bodde närmare och kunde hjälpa er på något vis. Kramar om er Ulrica
Skicka en kommentar