Var är julkänslan?

Jag: jag känner ingen julkänsla, vi måste göra nått.

Stempen: vill du att jag klär ut mig till tomte? 

Det kallar jag kärlek :)). 

Jag tänkte mer på julmusik och pyssel, men tomte är helt ok.

OBS! Bilden är lånad från nätet

En enda bra dag hade varit underbar

Jag har och håller fortfarande på med mina stickor.

Jag som aldrig gillat sticka Lovikkavantar har gjort flera par.

Finaste broderierna lärde jag mig genom att titta in vid Rät & Avig.

Jag har även använt mig av de små restgarnerna som blev kvar och fått fram de mest underbara små vantar man kan tänka sig. Totalt stickade jag upp vantar från 1 kg, ja där minskade lagret ordentligt får man säga. Men jag jobbar hårt på att minska ännu som ni säkert förstår.

Vår verklighet är så här just nu. Det går inte att ge upp, man får bita i bara. Varmvattenberedaren började läcka förra lördagen och det rann ganska mycket när de kom på måndagen och tog ut den. Normalt är väl det ganska lugnt eftersom vi har avlopp där men vad vi inte visste var att de fuskat när de byggde huset. Golvmattan var ju skuren fram till rören och inte svetsat, så det var alltså hål rätt ner i golvet. Ja, vi fick en vattenskada, en liten men ändå. Det innebär en massa extra jobb och så här års är det ju totalt hopplöst att få tag i nån hantverkare som kan jobba för en, tur vi har en snäll granne som kommer och hjälpa oss då. Idag ska vi få upp kakel och sen hoppas vi ju på att vi får in en egen beredare här nästa vecka och även den nya tvättbänken som jag beställt. 

I veckan som gått har Stempen gjort en ny MR. Vi visste resultatet redan innan, han är sämre. Tumören har börjat växa igen och så även svullnaden runt om. I onsdags gjorde jag min sista arbetsdag (men jag kommer att jobba lite vid behov och som stöd när jag kan och orkar), ett snabbt beslut när jag såg hur fort försämringarna kom. Nu är tanken att jag ska ha vård av nära anhörig framöver. En dag gick och jag var totalt slut, hur kan det vara så mycket jobbigare att gå hemma än att jobba? Nu är det ju den här läckan som får honom att bli så stissig också, vilket gör att han inte kan koppla ner. Men det är jobbigt att se sin man bli sämre, att inte komma ihåg, att tappa muskler, att fastna i saker och att allt tar sådan tid. Det här är bara början, jag vet ju det och rädslan över hur det ska bli framöver är så vansinnigt jobbig. Nu hoppas vi på att vi kan få en någorlunda ok jul vi två. För vi blir ensamma i år, ett klokt beslut tycker jag ju nu när jag ser hur mycket sämre han blivit. Vi orkar nog inte med små aktiva barn just nu och absolut inte några infektioner som vi blir däckade av. 

I går avslutade han en cellgiftskur och den var extremt jobbig. Tabletter som åkte upp och ner och till slut kom ner som tomma kapslar och nersköljt med massor av vatten. Nästa omgång blir med nya cellgifter, de ska ätas på ett annat sätt. Då tar man 4-5 tabletter på en gång och sen är det uppehåll i 6 veckor. Det är det här vi håller tummarna för nu, att de ska ta på tumören för sen vet jag inte vad som kan göras längre. Det känns tungt nu, jobbigt och så sorgligt. Men som alla andra drabbade med anhöriga, vi ger inte upp, vi kämpar på, vi har ju liksom inget annat val. 

Hoppas ni får en fin helg och julpysslar så där lagom och får en fin stämningsfull 4:e advent. Kör försiktigt på vägarna, man kommer fram även om man kör lite sakta och håller avstånd och viktigast av allt, ta tillvara på varandra.

Snurrigt och fullt upp

Det har inte hänt nått här som gör att jag inte kan blogga, det är bara jag som inte tar mig tid att sitta här och knappa på datorn. Jag tänker varje dag att jag ska blogga och så är kl sent varje dag. Men nu så fick jag till det äntligen.
Förra tisdagen var jag och stickade med vår lokalgrupp i Sticka. Det är alltid lika trevligt att träffas och vi är ju på nya ställen varje gång och det är ju kul bara det. I tisdags var vi i Ekeby och där fick vi lära oss en ny uppläggning, en japansk. Nu var det flera som kunde den innan tydligen och de visste inte att det var just en japansk. Uppläggningen ska göra att det blir mera elastiskt och är bra när man gör just vantar och sockor. Får se om jag kommer att använda mig av den eller det blir den gamla vanliga som är invand och mest naturlig för mig.
I onsdags fick jag på vinterdäcken och i torsdags var vi i Buttle. Buttle ligger mitt på ön och jag föddes där så det var extra kul att få åka dit och fika i deras byggdegård. De har nämligen kaffe där alla udda torsdagar till en billig penning och det var nu sista gången för året och vi vill ju få till lite träffar över sockengränserna och det här är ju ett bra sätt.
I fredags tog vi det lugnt bara, det var nämligen sista dagen på denna cellgiftsomgång och vi vet ju att tröttheten kommer. Det blir lite promenader och småpyssel bara. I lördags firade vi dock lite extra med räkor och vin, det gäller ju att ta alla tillfällen att fira och göra bra saker när man lever som vi gör. På söndagen fick vi besök av Evelina och barn. Stempen blir så glad när de kommer, han gillar ju barn och så händer det nått här. Bra dag alltså.

I går bakade vi lite lussebullar utan russin. Gjorde bara en pyttesats eftersom vi inte är så storätare av just saffransbullar. Men de ska finnas till första advent likväl som pepparkakor.

Däremot blev det mera av de vanliga kanelbullarna.

Så har vi de där eländiga paren som jag fick göra två av. När jag var klar med andra paret såg jag att jag missat ett mellanlägg i mönstret och vanten blev 5 varv för kort, så det var bara att repa och göra om igen. Men nu så, nu är de äntligen klara. Dubbla vantar har jag inte behov av så ett par ska jag skänka till vårat lotteri andra advent på hembygdsgården.

Så här ser grundmönstret ut, med en plutteliten förändring bara.

Men som du säkert ser har jag ändrat och fått till en mjukare övergång till sista mönsterrapporten. Jag har stickat med restgarner mest och varje vante har tre olika mönsterfärger. Stickade på 2,75 som vanligt. 

Stempen ville ha en mössa och jag har sett detta mönster på flera ställen och tycker det är så snyggt. Stickade i Drops Baby Merino för att det skulle vara mjukt och skönt. DUGER inte, den är för tunn, det blåser ju rätt igenom. Så är det att vara gift med en Jämte, det ska vara dubbelt minst eller väldigt tätt stickat. Nu får jag fundera över vad jag ska hitta på härnäst så det duger herrn. :) Mössan kan jag använda så det gör inget. Nej, han är absolut inte gnällig, men just huvudet är han så extremt noga med och har alltid varit. Det är mössa på tidigt på hösten och av nästan när det är sommar.

Idag har vi klätt våran julbock. Första gången jag var med om detta. Förr om åren har det varit nått av mina barnbarn som hjälpt Stempen och då var de ju fina också. I år är jag extra nöjd med svansen, resten får duga. Så är det, man ska göra det man är bra på och träna på det man är mindre bra på. 

Trevlig kväll

Fy fasen för regnblask

Idag såg jag på svt play en stund på eftermiddagen. Jag tycker det är rofyllt att titta på program där, jag bestämmer själv när och vad. Idag såg jag dokument utifrån, Tre dagar som skakade Paris, så bra det programmet var. Sen blev det dokument inifrån, Vem kan hjälpa mitt barn, så skrämmande det programmet var. Två helt olika program som verkligen berörde mig djupt.

Här regnade det när jag skulle gå ut i kväll med hundarna så det blev verkligen ingen lång promenad, det var nästan lite blaskigt. Hörde att det snöat i Östersund nu, så nu börjar väl eländet här också snart då. Jag har i alla fall bokat däckbyte till på onsdag, kunde fått i morgon men då ska vi på "Sticka" träff och jag behöver skynda mig hem och äta innan vi åker dit. Jag menar inget får trassla en sådan dag när man har viktiga saker för sig. :))

Jag har i alla fall startat på herrvantar nu i lovikka. Har gjort ett par svarta och ett par grå. Nu är ett par vita på stickorna. Tänkte att jag stickar upp några innan jag börjar tvätta och brodera så jag kan hålla på i ett svep när jag väl håller på. 

I går flossade jag en massa vantar som jag snart ska fota och visa. Det är verkligen skillnad på vante och vante när man inte flossar och när man flossar. Det är ju en ren njutning att stoppa i handen i en flossad, har du inte provat göra det, ja då har du helt klart missat nått, jag lovar. 

I kväll är det dags för ny cellgiftskur, jag har svårt att hålla ordning på vilken i ordningen det är nu, men många har det blivit. Hoppas det går bra även denna gång. Det är ju inte lätt att ta dessa kurer, kroppen säger ju:NEJ, för det bryter ju ner så mycket och har man då svårt att svälja tabletter, ja det säger sig ju själv, det blir ju liksom inte lättare under veckans gång precis. 

Nu fika och tv.

Trevlig kväll

Uppdatering

Varje uppdatering skapar kli i huvudet. Denna gång har jag tampats med en låst iPad, men nu har jag nog löst detta. Bara resten som ska gås igenom och kollas om det funkar och vad som är nytt.

Trevlig kväll

Fredagsmys

Trevlig kväll

Fikautflykt

Är det finväder måste man ju göra nått kul.

Vi åkte till Ygne och tog med oss fika. Lite fundersam blev jag ju när vi kom dit hur jag tänkt. Det är nämligen inte så lätt att ta sig ner till strandkanten precis och med två fruktansvärt uppspelta hundar och en man som inte är riktigt balanserande var jag lätt nervös när vi gick ner. Men det gick så bra så och när vi kom ner såg jag detta på klippkanten. Nån hade lagt upp små stenar och skrivit "Urban hjärta Helen", det kniper till i bröstet när man ser att nån gjort sig besvär att samla in alla stenar och bärt upp dem för att skriva en kärleksförklaring. 

 

 Det var härlig väder och så där lagom vind, så beslutade gå fram och tillbaka till klipporna.

 Vackra stenar såg vi också. Det finns ganska gott om dem om man så säger. :)

 Hela vägen är nämligen kantad av stenar i alla dess former och färger. Det är väldigt vackert där.

 När man kommer fram till stigen upp till Rövar Liljas håla ser man den här ståtliga formationen. Med åren har den gått sönder och formats till ansikte, ser du det som jag ser, du får ha lite fantasi och titta noga. :)

 Att sitta där nere vid havet och lyssna på vågorna är rogivande. Det är mumma för en öbo.

 Växtligheten är märklig och rolig. Överlevnadsinstinkten är helt otrolig när det gäller även växter. Kolla den här tallen, hur kan den överhuvudtaget överleva där på kanten??

 Två små tjuriga damer, de ville nämligen sitta bredvid och få smaka bullarna men hade blivit placerade en bit från oss. Stadiga tiggande blickar hade vi på oss hela tiden när vi fikade.

Men så snart vi fokuserade på nått annat var de närmare direkt. Då glöms kommandon vill jag lova. 

Trevlig kväll