Sedan sist jag var här har det hänt väldigt mycket. Vi (jag o Claudia) gjorde en väldigt lång arbetslista inför sommaren, vilket jag inte trodde vi skulle hinna med mycket av. Resultatet blev förbluffande, vi hann med i stort sett allt utom att måla garaget, vilket i sig hamnade på listan väldigt sent också. Vi har målat det mesta på själva huset, även uterummet är ommålat och golvet oljat. Trädgårdsmöbel och lekstugan är målat och tapetserat. Stugan på gården fick också känna av penseln eftersom ribborna har torkat under åren och då finns ju ingen färg bredvid, hela huset måste ju få duttas då. Vi har sålt grejer på FB och vi har slängt och skänkt. Det har sorterats hårt vill jag lova och det har varit många duster där mellan mig och samlaren Stempen. Men jag känner mig mycket nöjd med resultatet även om vi inte riktigt är i mål ännu, men där behöver vi ta hjälp utifrån så jag behöver väl bara bestämma vad jag vill och så lyfta luren och beställa vara och hantverkare. Det kan jag återkomma till när jag är där.
Jag har inte bara jobbat hela sommaren även om det låter så, nejdå jag har gjort nått väldans roligt också. I slutet på juli var jag på stickstämma här på ön. Det var det roligaste jag någonsin gjort, att få träffa en massa likasinnade människor och bara umgås och få lära sig en massa nytt. Jag gör inget inlägg om det utan jag länkar till Marias inlägg eftersom hon gjort ett sådant fint om det. Tyvärr blev jag sjuk under tiden men jag klarade av hela stämman i alla fall. Väl hemma sista dagen hade jag feber och kunde inte få fram ett ord, sommarförkylningar är inte att leka med tyvärr.
Stickat har jag ju gjort en del också på kvällarna även om det bara blir ett varv då och då.
Jag stickade ett par halvvantar till Claudia eftersom hon inte använder vantar, men ändå behöver värmas lite när hon är ute med barnen på sina praktiker. Hon läser nu sista terminen till förskolärare i Kalmar.
Jag har gjort Toftavanten med tanke på stranden, sandig färg med brungul mönsterfärg som ska symbolisera vass och gräs på stranden.
Jag har även lekt med färger när det gäller solhjulet, från gotländsk sticksöm.
På stickstämman gick jag två kurser, en var att lära sig dubbelstickning. Först provade jag att göra en mudd och sen gjorde jag en mössa.
Det är väl kanske inte vad man ger sig in på direkt vanligtvis men för mig var det ett bra alternativ.
Jag gick även en kurs för Riina i muddar från Runö. Det var pilligt och knepigt vill jag lova.
En hel del nya tekniker fick jag lära och man tror ju att man ska komma ihåg vad man lärt, men icke sa nicke. Tur vi fixade en FB sida så vi kan gå in och se på filmer så man kan komma ihåg i efterhand.
Jag har ju en fantastiskt snäll chefs fru, hon ger mig ju alla mönster från tidningar och just detta mönster visade hon mig speciellt. En otroligt fin kofta som jag stickade upp till Sabell och så en basker därtill.En riktigt liten fin modell både barn och det stickade.
Så satte jag på nyckelpigor till knapp, så fint brytande mot själva koftan och en kul grej för en liten söt tjej. Jag är så nöjd med koftan, blir nästan som en liten kappa nu till hösten.
Ska kanske skriva lite om hjärntumören också eller rättare sagt om mannen den sitter i.
Just nu är det fortfarande lugnt, visst det finns vissa försämringar men de är ju inte så att man inte klarar av dem. Närminnet är sämre och sämre, vilket man kan irritera sig på såklart när man får upprepa och upprepa allt man säger. Hörsel är sämre men det vet jag ju inte om det är tumören som påverkar likadant är det med synen. Där trodde vi att det var tumören som gjorde sig påmind och så var det nått belägg som lagt sig på ögat och normalt opererar de ju sådant men inte nu när läget är som det är. Trist eftersom han läser mycket när han vilar och det är ju såklart jobbigt att läsa när man inte ser ordentligt. Vi kämpar med vikten och jag försöker inte äta lika mycket som han ska. Jag gick ju upp och han går ner, lite orättvist fördelning på det där tycker jag. På måndag börjar han sin 9:onde cellgiftskur och i mitten på september ska en ny MR göras och inför den bygger jag nu upp den där obligatoriska oroligheten. Fy det är så jobbigt att vänta i stället för att jag ser hur han mår och går på det, nej oroa sig måste man ju hela tiden och att leva i den här ovissheten tär otroligt på kroppen. I gårkvälls var vi och hämtade mat i stan. Jag sitter i bilen och väntar medans han går och beställer och sen när han går in och hämtar. När jag sitter där och väntar kommer han båda gångerna tillbaka med ett stort leende i ansiktet och ser så otroligt glad och pigg ut, varför kan inte jag bara känna det där han känner, varför ska jag gå och måla allt svart hela tiden och inte njuta av det vi har just nu??? Antar att det är ett försvar man har bara, även om man inte kan försvara sig mot denna djävulska sjukdom. Ja det är tufft att stå bredvid och vara anhörig till nån som är så sjuk, vad det än är och det bör alla förstå.
Nej, nu är det väl dags att njuta av den här sensommaren lite också och inte bara sitta här och beklaga sig.
Trevlig lördag


















