Ett par nästan helt klara, trådarna är sydda men de är inte tvättade ännu.
Storleken är 2-4 år. Personligen tycker jag de är lite väl smala. Men så fin modell, extra + för den.
Just nu är ett par "Rosensocka" på nålarna. Modellen är från Hermanna Stengård "Gotländsk sticksöm" 1925. Mönstret är från Yllet i Visby. Jag stickar i helt andra färger än vad som är skrivet, har bytt ut alla färger förutom det vita, man tager vad man haver som "Kajsa Warg" sa. Garnlagret behöver bantas och då gör man så här och man behöver ju inte följa mönster slaviskt heller.
Vi hade bra tid med tjejerna och Charlie när de var hemma. Det är ett lugnt tempo som gäller och vi har spelat spel och pratat. Långa frukostar blir det och ibland känns det som vi bara sitter här vid bordet och äter och äter. Men att få hjälp med matlagning, hundrastning och bort dukning är guld värt. Att få prata med en annan vuxen, även om de är mina barn så är de ju vuxna nu, ja det gör så gott så det kan inte beskrivas.
I tisdags när vi var på lasarettet för dropp och provtagning fick vi frågan om vi pratade om döden, hur vill du dö Stempen, hemma eller hur har du (ni) tänkt. Får väl medge att det hade vi inte pratat om. Även om det är och var jobbigt att prata om det så var det ett väldigt bra samtal vi hade där. Vi fick lite info som kändes tryggt och bra och som gör mig lite tryggare i sinnet. Så är ju sanningen den att Stempen är sämre, det går liksom inte att blunda för det heller. Vi vet att det närmar sig och ska det gå i samma rasande tempo som det gjort den sista månaden, ja då vet jag inte hur länge det tar. Vi hoppas ju på att få fira midsommar ihop, få fira vår bröllopsdag den 19 juni och kanske få en sista sommar. Det är tyvärr inte vi som bestämmer det bara, men just nu när jag ser min man stapla omkring på darriga ben, sitt eviga torkande på alla ytor med handen, fastna i saker med blicken och inte kunna ta sig ur det, att börja äta stående bakom stolen eftersom han glömmer att sätta sig, Att ställa ut några tallrikar på bordet kräver enorm koncentration för att inte glömma nått. Listan kan göras hur lång som helst, så är vår vardag men vi hoppas ju ännu på cellgiftet men vi vet ju också att det lika väl kan gå fort åt andra hållet nu.
Ibland känns det helt ok, att jag är klar (om man någonsin kan vara klar) men ibland får jag nästan ångest för allt som händer. Ibland känner jag att jag vill gråta men det finns inga tårar och ibland rinner de bara ändå. Det finns inget rätt eller fel, man kan inte bestämma själv man bara åker med av farten. Tur jag har hundarna så jag kommer ut på promenaderna och får annat att tänka på.
Nu ska jag försöka få honom med mig in framför tv så han sitter ner en stund och slutar torka på allt och kanske vi ska tänka om och öka dosen med cortison igen, han gjorde ju ett val att gå ner från 6 tabletter till 5 från igår och jag märker skillnaden. Men vi kan nog avvakta en dag till och se hur det är tror jag. Nu tv och stickning en stund innan sängen.
Trevlig kväll
Ps Ewa, jag saknade er också, kram Ds
